Som nämnt i min personbeskrivning så ser jag mig själv som mentalt androgyn, dvs varken kvinna eller man utan delvis bägge delarna, eller jag i alla fall eftersträvar att bli mentalt androgyn. Detta är givetvis inte utan grund, motivet med min strävan är att försöka uppnå de goda ideal som finns inom båda könsrollerna utan att tyngas ned av de mindre goda stereotyper som även förknippas med dem.
Men vad innebär då egentligen manligt kontra kvinnligt? Det finns en mängd olika ideal som varierar med tidsepok och kultur, men en gemensam nämnare som jag tycks mig kunna identifiera är empati kontra disempati. Distans kontra bekräftelse för de mänskliga känslorna. Det har förmodligen en instinktiv grund som är anpassad för urmänniskan som vandrade på Afrikas slättland. Mannen var anpassat att se till för föda och skydd för sin familj vilket gagnades av manskroppens märkbart överstigande fysiska förmåga. Kvinnan var istället anpassad att se till för barnen, huvudsakligen till grund av hennes förmåga att ge di. Utifrån detta så anpassades förmodligen de båda könens känsloliv, det var fördelaktigt för mannen att kunna bortse från sina egna känslor för att bättre kunna uthärda de inhumana strapatser som hans uppgifter förmodligen innebar, precis som det var fördelaktigt för kvinnan att tillgodose sina barns känslor för att tillåta dem en trygg barndom vilket gagnar deras utveckling.
Utan de biologiskt förprogrammerade empatiska instinkterna så skulle nog inte urfamiljen klarat sig så himla bra...
Så om det grundar sig i instinkt så finns det alltså ingenting man kan göra åt det, right? Wrong, med självdisciplin så kan i princip alla primära instinkter kvävas. Det är till exempel även instinkt att urinera i samband med urinationsreflexen, men om vi är ute på stan så tror jag de flesta brukar kväva den tills de åtminstone kommer hem ( eller obekvämt går in och frågar på en restaurang medan de känner att de är objudna eftersom de inte köper någonting där ;D ). En annan mänsklig instinkt är att INTE svälja små runda hårda föremål (vilka symboliserades av stenar). Trots det så gör vi det rätt mycket ändå, i dag i form av tabletter; vissa måste lura reflexen med en munfull vatten, men det är inte alls svårt att tämja reflexen och helt enkelt "bara svälja", pröva själv nästa gång. Det finns även munkar eller "gurus" som har en sådan kroppskontroll att de i princip helt kan kontrollera sitt autonoma nervsystem, och, stoppa sina andning, hjärtmuskelrörelse, eller någon annan glatt muskulatur. Det jag vill komma med det här är följande; att någonting är en instinkt är ingen ursäkt för att bete sig på det viset, speciellt inte om det är icke önskvärt.
Alla förankrade könsstereotyper som inte är relaterade till empati är enligt min mening miljö-förankrade. Mannens "nisch", dess "habitat" blev fältet, borta från det hem och den bostad som istället blev kvinnans "habitat". Och med detta som utgångspunkt så blev alla sysslor och objekt som var knutna till deras "habitat" även knutna till de faktiska könen. Detta förstärktes ytterligare under industrialismen då klyftan mellan de båda platserna breddades (fabriken, kontoret, vilket krävde bilen för att ta sig till, bilen som även den blev förknippad med manskönet)(det går ju även att se på tidigt 1900tals USA, en industrialistisk "höjdpunkt", då sexismen frodades).
Fältet
-Kroppsarbete
-Inkomst
-Verkstadsbundna yrken
-Friluftsbundna yrken
-M.fl.
Hemmet
-Hushållssysslor
-Hushållsnära tjänster
-Barnomsorg
-M.fl.
Men är den mänskliga genusinstinkten att bete sig mer eller mindre empatiskt då verkligen icke önskvärd? Ja, det kan den absolut vara. Som jag ser det så kan empatiska förmågan förvrängas och extremiseras. Mannens empatiska konstans, att kunna vara känslokall inför sina egna känslor, kan utvecklas till en total empatisk oförmåga som sträcker sig över dess egna såväl som andras känslor. Och likväl kan kvinnans empati för andra utvecklas till en hyperempati, för framförallt sig själv.(Det finns även fall av empatisk inkonsekvens, då det finns en överetablerad empati för jaget jämsides med en intetsägande empati för medmänniskor, detta är dock inte könsrelaterat utan en form av personlighetsstörning. Sådana individer är missanpassade och dysfunktionella framförallt socialt men även då emotionellt. Enligt min mening så kan det justeras bäst med intensiv KBT.)
Olika grader av empati, enligt min mening bör man hålla sig i mitten, både för att undvika att halka ut på extremerna och för att kunna växla mellan de olika "lägena"
Och dessutom, i dagens samhälle, så är könens fysiska förutsättningar marginella. Fysisk styrka behövs inte för att framgångsrikt samla föda och ordna skydd, och förmågan att ge di är inte längre nödgad för att uppfostra barn (kompletterat av dagens bröstpumpar, välling, barnmat etcetera).
I dagens samhälle så kan samma instinkter som gagnade urfamiljen överutvecklas och sabotera
Så det jag förespråkar är att båda könen, torde eftersträva en balans mellan manligt och kvinnligt, mellan empati och empatisk distans, både för att göra sig själv mer versatil och för att undvika att halka ut på extremkanterna. Och det är precis det jag söker göra, och alla som tror sig vara självdisciplinerade nog att tämja sina primära instinkter, och tror sig vara starka och självsäkra nog att gå emot normen och stå ut med att betraktas som abnormala, råder jag att följa mitt exempel.
Men självklart är det upp till er om ni vill följa det rådet ;)
Det var allt för idag läsmal där, du är för duktig som orkar med allt mitt babbel ;D
Puss puss <3
(PS. Mitt androgyna namn skulle nog vara Felixe, ie Felix fast betoning på andra stavningen ;D Ehm... inte så snyggt ^^' )
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar