Harry Potter alternate ending (HARRY AND DRACO MARRIES!!!)

Well then dear reader, as you can see this post will be in English, partly as to pay respect to Rowling's mother tongue and partly... well, because in the context it's simply practical. Anyway... this post will, as you can probably imagine, be entirely about Harry Potter. Saying; if you're not a huge Harry Potter fan (which I can't really say I am, I was just slightly discontent with the real Harry Potter ending, and additionally quite bored and felt like making some use of my English)then you shouldn't really bother reading trough it all :p

So yes, this post will be an alternate ending to the Harry Potter series, but no, it will not include any homoerotic or homoromantic interaction between the specific characters of Harry and Draco. I'm sorry, that was just a cheap advertising trick to get the attention of the so many slightly perverted (hey, I don't blame you) Harry Potter fan fiction readers out there.

What the rewriting ACTUALLY will include in the first Saga is Snape as a grandeur mastermind. Enjoy the read to the fullest, you loveable little nerd ;) <3

Harry Potter and the Deathly Hallows
The Neiberger Edit



Saga I

He who pulls the puppets' strings

Begins as of page 347

Snape, who for a split second seemed to think he had been reprieved: but then Voldemort's intention became clear. The snake's cage was rolling through the air, and before Snape could do anything more than yell, Voldemort had risen his wand and steadily uttered the phrase; "Avada Kedavra".

Harry saw Snape's face stern with resolve as he faced the green flash and the flickering spark of life left his dark eyes. His face whitened as his knees gave way and he fell to the floor. "I regret it," said Voldemort coldly. He turned away; there was no sadness in him, no remorse. It was time to leave this shack and take charge, with a wand that would now do his full bidding. He pointed it at the starry cage holding the snake, which drifted upward, off Snape, who fell sideways onto the floor, a moment ago a living man, now nothing but a dead cold corpse. Voldemort swept from the room without a backward glance, and the great serpent floated after him in its huge protective sphere. Back in the tunnel and his own mind,

Harry opened his eyes; He had drawn blood biting down on his knuckles in an effort not to shout out.

Now he was looking through the tiny crack between crate and wall, watching a foot in a black boot trembling on the floor. "Harry!" breathed Hermione behind him, but he had already pointed his wand at the crate blocking his view. It lifted an inch into the air and drifted sideways silently. As quietly as he could, he pulled himself up into the room. He did not know why he was doing it, why he was approaching the already dead man: he did not know what he felt as he saw Snape's white face, and the fingers trying to feel for a pulse he knew wouldn't be there. Harry took off the invisibility cloak and looked down upon the man he hated, whose widening black eyes stared blindly at Harry.

There was no doubt about it, he was dead as stone. Harry bent over him to take a last look of his everlasting torment of a teacher and was mildly surprised by the feelings of grief and remorse, and suddenly, he heard a hissing humming noise from within the robes of the dead man. He reached for whatever the source of the unexplainable noise might be and pulled out a letter with the reading "Harry" with grand letters on it. He recognised it as a Shriek Letter like the one Ron once had received from his mother, this was utterly puzzling. "You better open it Harry!" said Hermione, stating what was evidently already in the minds of both of them. As he carefully loosened the lid of the envelope it sprung open and with a flash of bright red light the letter propelled itself into the air, and simultaneously, he realised, knocked Hermione unconscious. He was left little time to reflect over this as the letter began to speak with Snape's slow dry voice:

"Harry, this is of greatest importance, in my left pocket there is a vial of potion, empty it into my mouth as soon as you receive this message. That is all."

And with that, the letter vanished in flames. Chocked by the bizzarity of the situation Harry obeyed. He managed to produce a small spherical vial attached to a gold chain, the substance reassembled closely to that of memories, neither gas nor liquid, it gushed around violently within it's enclosed glass space, but instead of silvery blue it bore a colour of golden red bronze. He emptied the vial over Snape's unmoving lips and it sought it's way into him trough the mouth and nostrils. There was silence. Nothing happened. Then, suddenly, out of nowhere, did Snape pull one violent wheezing breath, miraculously again reclaiming his life. He immediately sat up and looked to Harry.

"Professor?" Was all Harry managed to produce

"Hardly the time for formalities Potter, I understand you must have many questions, but time is short. I will attempt to answer them as briefly and accurately as possible. Then we have to get to business"

Still in a state of chock, this did not at all appear odd to Harry, so, again, he simply followed the instructions given to him.

"What did you do to Hermione?"

Snape rolled his eyes and drew an irritated sigh.

"Never mind that, she is unharmed, and will regain conciousness soon"

"OK then... how could you possibly be alive? That was the killing curse, you were dead, I checked your pulse, your breathing... you..."

"The boundaries of life and death are less clear for wizards of my calibre Potter" Snape interrupted

Harry couldn't think of reply so Snape simply continued

"The vial you just emptied into my seemlessly unliving being was a part of two twin potions, called "The Embracing Arms of Shiva" after a muggle god in the area it was conceived, of one which I drank precisely before Voldemort believed to kill me. What the first potion did was detaching my soul from my body, and allowing it to transfer into the medium of it's twin. Avada Kedavra annihilates the soul, so I simply pushed the target out of way in the precise right moment. What you basically did was pouring my soul back into me" Snape continued in a matter-of-fact tone.

"But I saw the whole thing... you didn't have time to drink any potion" Harry stated as he believed was correct.

"That relies entirely on how you chose to define "drink" Potter. I had swallowed the vial whole before the meeting, and simply cracked it by magic as Voldemort cast the curse, "killing" my self right before Voldemort got the chance to." A certain pride over his own ingenious unveiled in his tone.

"Furthermore was the potion incredibly difficult to assemble, It requires the neck hair of two twin unicorns, one for each potion, a scraping of a death mantle for the lifetaking potion, and the lump of ash from a reincarnating phoenix for the lifegiving counterpart. I have planned years to produce these potions"

"Phoenix...? Did you use...?"

"Yes, I used Fawkes. After he reincarnated that time he was missing three tail feathers, but it's really barely noticeable. I still had to magically persuade Dumbledore to do it, and that, was no easy task." Snape uttered meditatively.

Harry couldn't help to give up a laugh

"You?! Dominiate Dumbledore? I find that hard to believe professor" He was in an utter state of disbelief

"Oh, Potter. There is so much you need to know, so little do you understand now" Snape said in a condescending tone

Again, Harry was dumbstruck and couldn't produce a reply

"I, have planned everything Potter. Everything. Since the moment I got hold of the prophecy I knew exactly what to do to rid the world of the abomination that is Tom Riddle. I have planned and planned for years, and ever since you got to Hogwarts have you've been silently moved by the cogs of my clockwerk." He was saying this which such confidence that Harry couldn't do anything at this moment than assume it
to be true.

"The episode with Alchemist's Stone, it was for you to realize the true value of Lily's infinite love for you, the relation with you godfather, his death, it was to make you mature into an adult fast enough, Dumbledore, his death, everything, everything was part of one grand masterplan to forge you into the perfect tool, the perfect tool to perform the impossible task. All of you have been puppets for my show, and it have all worked out as intended, but there is still one last part of it."

"So your whole feign death, all this with "The Embracing Arms of Shiva", all that was just in order for you to live, so that you could tell me all this?" Harry said, again in disbelief.

This time it was Snape's turn to laugh.

"On the contrary Potter, the objective of the potions was not for me to live, but to be killed by the right hand."

In the midst of all confusion, this was overwhelming, Harry had no clue what Snape was trying to say at the present.

"Even though all of Voldemort's horcruxes have been shattered, his soul has wandered near death for so long it belongs to neither the underworld nor the ordinary world. Voldemorts soul is a vile thing, touchable neither by death nor life. The only thing that transcends such matters... well, it's the Elder Wand"

Harry's brain was slowly beginning to realise... but his heart wouldn't let him accept it... As to confirm his premonition he saw Snape produce a wand that he knew all to well by sight

"The one Voldemort took was a fake." He said, and, with a faint humourless smile, he pointed it at Harry.

Then it struck Harry, he knew precisely which words was to be uttered by Snape even before he did it, and the spell that was to be cast drenched Harry's wordless scream as he attempted to let it out

"Imperio" Whispered Snape with peaceful resolve

Harry felt his own hand take grip of his wand, he tried to fight it, but Snape's willpower was so immensely much stronger than his, as Snape moved closer his hand moved to point the wand directly to Snape's chest, directly to his heart. Snape embraced Harry's wand with his left hand, as to secure it against his chest, and simultaneously held up his own wand, point upwards, next to Harry's left side, and Harry felt his hand grip it. The were locked together in a final exchange.

"I always loved her you know. And that love extended to you Harry, whether you believe it or not. I have always looked out for you." Snape let out a sigh of repent mixed with resolve.

"But this, this is bigger than you or me, or even Lily" With those words Harry saw how he tightened the grip of Harry's wand and slightly loosened the grip of the Elder one. There was a moment of silence, the momentary poetic stillness that strikes a warrior before his righteous suicide.

He looked deep into Harry's eyes.

"At least this way I get to see those beautiful emerald eyes again" Harry knew his next phrase in this conversation, he knew it, he hated it, but regardless he knew it all too well.

"Don't blame yourself, Potter" And now Harry could feel the musculature in his jaws flex, he felt his lungs provide him with the air to utter it, the phrase he thought he'd never say.

"Avada Kedavra" Sounded Harry's emotionless voice.

The jolt of sizzling greenly luminescent energy shot from his wand, and he saw the light of Snape's life leave his eyes, for real this time, with a flicker of faint green light. The kinetic force in itself thrust Snape's left side outwards, collapsing his dead body with the chin to the floor, allowing his unseeing eyes to gaze out over the floor outwards from him.

Harry himself was also thrust backwards, from the tension of repent that was consuming every cell of his body. Finally, was he allowed to let out a cry of despair;

"Nooooo!" He yelled, only to be able to express his powerlessness. And as he raised his hands, to cover his face from the grim reality, he noticed the new wand set firmly in his left hand. Without Harry even paying attention to it had they exchanged wands. Harry's own wand lay in Snapes death grip, crumbling into ash upon the perish of it's final act. And in Harry's hand was the Elder Wand, humming with violent omnipotent energy, pleased in every aspect with it's new master. Harry looked at it and anticipated it's ultimate desire. There was a legacy for him to fulfil.

End of Saga I, He who pulls the puppets' strings.

I will complement this with a second and third saga, each connected, so stay tuned! :D

Att vara man eller kvinna (Genus och Empati)

Som nämnt i min personbeskrivning så ser jag mig själv som mentalt androgyn, dvs varken kvinna eller man utan delvis bägge delarna, eller jag i alla fall eftersträvar att bli mentalt androgyn. Detta är givetvis inte utan grund, motivet med min strävan är att försöka uppnå de goda ideal som finns inom båda könsrollerna utan att tyngas ned av de mindre goda stereotyper som även förknippas med dem.

Men vad innebär då egentligen manligt kontra kvinnligt? Det finns en mängd olika ideal som varierar med tidsepok och kultur, men en gemensam nämnare som jag tycks mig kunna identifiera är empati kontra disempati. Distans kontra bekräftelse för de mänskliga känslorna. Det har förmodligen en instinktiv grund som är anpassad för urmänniskan som vandrade på Afrikas slättland. Mannen var anpassat att se till för föda och skydd för sin familj vilket gagnades av manskroppens märkbart överstigande fysiska förmåga. Kvinnan var istället anpassad att se till för barnen, huvudsakligen till grund av hennes förmåga att ge di. Utifrån detta så anpassades förmodligen de båda könens känsloliv, det var fördelaktigt för mannen att kunna bortse från sina egna känslor för att bättre kunna uthärda de inhumana strapatser som hans uppgifter förmodligen innebar, precis som det var fördelaktigt för kvinnan att tillgodose sina barns känslor för att tillåta dem en trygg barndom vilket gagnar deras utveckling.


Utan de biologiskt förprogrammerade empatiska instinkterna så skulle nog inte urfamiljen klarat sig så himla bra...

Så om det grundar sig i instinkt så finns det alltså ingenting man kan göra åt det, right? Wrong, med självdisciplin så kan i princip alla primära instinkter kvävas. Det är till exempel även instinkt att urinera i samband med urinationsreflexen, men om vi är ute på stan så tror jag de flesta brukar kväva den tills de åtminstone kommer hem ( eller obekvämt går in och frågar på en restaurang medan de känner att de är objudna eftersom de inte köper någonting där ;D ). En annan mänsklig instinkt är att INTE svälja små runda hårda föremål (vilka symboliserades av stenar). Trots det så gör vi det rätt mycket ändå, i dag i form av tabletter; vissa måste lura reflexen med en munfull vatten, men det är inte alls svårt att tämja reflexen och helt enkelt "bara svälja", pröva själv nästa gång. Det finns även munkar eller "gurus" som har en sådan kroppskontroll att de i princip helt kan kontrollera sitt autonoma nervsystem, och, stoppa sina andning, hjärtmuskelrörelse, eller någon annan glatt muskulatur. Det jag vill komma med det här är följande; att någonting är en instinkt är ingen ursäkt för att bete sig på det viset, speciellt inte om det är icke önskvärt.

Alla förankrade könsstereotyper som inte är relaterade till empati är enligt min mening miljö-förankrade. Mannens "nisch", dess "habitat" blev fältet, borta från det hem och den bostad som istället blev kvinnans "habitat". Och med detta som utgångspunkt så blev alla sysslor och objekt som var knutna till deras "habitat" även knutna till de faktiska könen. Detta förstärktes ytterligare under industrialismen då klyftan mellan de båda platserna breddades (fabriken, kontoret, vilket krävde bilen för att ta sig till, bilen som även den blev förknippad med manskönet)(det går ju även att se på tidigt 1900tals USA, en industrialistisk "höjdpunkt", då sexismen frodades).

Fältet
-Kroppsarbete
-Inkomst
-Verkstadsbundna yrken
-Friluftsbundna yrken
-M.fl.

Hemmet
-Hushållssysslor
-Hushållsnära tjänster
-Barnomsorg
-M.fl.

Men är den mänskliga genusinstinkten att bete sig mer eller mindre empatiskt då verkligen icke önskvärd? Ja, det kan den absolut vara. Som jag ser det så kan empatiska förmågan förvrängas och extremiseras. Mannens empatiska konstans, att kunna vara känslokall inför sina egna känslor, kan utvecklas till en total empatisk oförmåga som sträcker sig över dess egna såväl som andras känslor. Och likväl kan kvinnans empati för andra utvecklas till en hyperempati, för framförallt sig själv.(Det finns även fall av empatisk inkonsekvens, då det finns en överetablerad empati för jaget jämsides med en intetsägande empati för medmänniskor, detta är dock inte könsrelaterat utan en form av personlighetsstörning. Sådana individer är missanpassade och dysfunktionella framförallt socialt men även då emotionellt. Enligt min mening så kan det justeras bäst med intensiv KBT.)


Olika grader av empati, enligt min mening bör man hålla sig i mitten, både för att undvika att halka ut på extremerna och för att kunna växla mellan de olika "lägena"


Och dessutom, i dagens samhälle, så är könens fysiska förutsättningar marginella. Fysisk styrka behövs inte för att framgångsrikt samla föda och ordna skydd, och förmågan att ge di är inte längre nödgad för att uppfostra barn (kompletterat av dagens bröstpumpar, välling, barnmat etcetera).


I dagens samhälle så kan samma instinkter som gagnade urfamiljen överutvecklas och sabotera


Så det jag förespråkar är att båda könen, torde eftersträva en balans mellan manligt och kvinnligt, mellan empati och empatisk distans, både för att göra sig själv mer versatil och för att undvika att halka ut på extremkanterna. Och det är precis det jag söker göra, och alla som tror sig vara självdisciplinerade nog att tämja sina primära instinkter, och tror sig vara starka och självsäkra nog att gå emot normen och stå ut med att betraktas som abnormala, råder jag att följa mitt exempel.

Men självklart är det upp till er om ni vill följa det rådet ;)

Det var allt för idag läsmal där, du är för duktig som orkar med allt mitt babbel ;D
Puss puss <3

(PS. Mitt androgyna namn skulle nog vara Felixe, ie Felix fast betoning på andra stavningen ;D Ehm... inte så snyggt ^^' )

Miley Cyrus är en hora! (Och allmänna funderingar kring begreppet horeri)

Där! Jag har sagt det, jag tänker stå för det, och, även, innan jag blir åtalad för förtal, förklara vad jag menar med det.



Ni förstår, när jag kallar Miley Cyrus en hora så menar jag givetvis inte att hon skulle vara en prostituerad. Långt ifrån. För mig är begreppen horeri och prostitution vitt skilda. Jag menar inte heller att hon skulle vara extraordinärt promiskuös, det, i likhet med prostitution, ser jag inget som helst etiskt dilemma i. Nej hon är helt enkelt en hora för pengar, pengar och berömmelse. Jag etiketterar henne precis som Doctor Cox i serien Scrubs gör privatläkare:


"They're whores, and not the good kind of whores, like my ex-wife, they're whores for money"

Så vad innebär då horeri? Det är rätt så simpelt egentligen; att sälja sig. Att sälja sig genom att ge upp sina egna moraliska eller allmänna etiska värderingar för att av girighet erhålla vanligtvis pengar. En man eller kvinna som inom tjänstemarknaden erbjuder samlag är inte horeri. En gift kvinna som har sex med tre andra gifta män förutom sin make är definitivt inte horeri. Inte heller skulle det innefatta en kvinna som väljer att visa sina behag genom sparsam klädsel. En B-kändis som medverkar i en Statoil-reklam är horeri. Ministrar som uttalar sig främlingsfientligt för att vinna väljare, DET är horeri. Om Al Gore skulle ta emot en miljon dollar från oljebolagen för att säga att han bara hittade på allt det där han sa i "An Inconvenient Truth" som ett skämt, för att kunna köpa en lyx-yacht, så skulle det vara den ultimata formen av horeri.

Så, hur passar Myley Cyrus in som just hora? Som sagt innefattar horeri alltså att "ge upp sina egna moraliska eller allmänna etiska värderingar" i Mylec Cyrus fall obekymmrat sprida sin förkastliga musik över världens arma öron "för att av girighet erhålla", i Myley Cyrus fall förmodligen pengar och berömmelse. Dock utgår det hela från att:



A. Att hon faktiskt söker pengar och berömmelse
B. Att hon faktiskt inser hur förskräckligt dålig hennes musik är

Men jag har frimodigt antagit att jag har rätt på båda punkterna tills motsatsen bevisats, så busig är jag :3

När ni läser punkt B så kanske ni vill påstå att det inte finns någonting som "dålig smak", utan att begrepp om smak är någonting fullkomligt subjektivt. Där tar ni fel. Skulle ni lika gärna hänga en McDonalds-reklamaffisch på er vägg som Aphrodites Födelse så har ni uppenbarligen inte alla hästar i stallet, där kan det väl ändå inte finnas någon konflikt.

Och faktum är att det faktiskt finns musikaliska genier, Bach, Mozart, Beethoven, m.fl., Bob Dylan, Dawid Bowie, John Lennon, Jim Morrison, Eric Clapton m.fl., Lady Gaga, Beyoncé, Lily Alen m.fl. som inte tillkännages pga av det enorma flöde av skräp som det ges utbud till idag. Och det gör mig uppriktigt sårad, därför anser jag skapandet och spridandet av Miley Cyrus musik vara moraliskt förkastligt. Den vilseleder oeftertänksamma öron från det sanna guldet. Och det måste ju om något vara en synd.

När jag innefattar Miley Cyrus musik som skräp så kanske det finns de som inte håller med mig, jag hoppas dock att så inte är fallet, låt oss ta en titt på texten från låten, vars namn tyvärr även säger allt om dess djup, "Party in the USA"

"This is all so crazy
Everybody seems so famous"

"Allt det här är så galet
alla verkar vara så kända"???

Hur verkar någon vara känd? Och hur skulle det intrycket göra saken "galen"?

"Noddin' my head like yeah
Moving my hips like yeah,"

"Nickar mitt huvud som 'yeah'
rör på mina höfter som 'yeah'"

Hur i hela världen "rör du på dina höfter som 'yeah'"? Kan någon vara snäll och förklara det för mig? Jag ber.

Och ja, detta hela började med att jag fick en ilskeattack av att höra Miley Cyrus låt på radion i en biljardhall idag... det här är min payback! (och så fick jag chansen att förklara begreppet horeri på köpet :D )

Det var allt
Puss puss

That's what she said!

OK! Mitt förra inlägg var något seriöst, och jag tänkte varva med lite oseriöshet, så nu kommer lite up to date komik! :D

Det finns ett slags "semi-globalt internskämt", en mall för skämt som många ungdomar använder sig av som går ut på att säga "that's what she said!", eller "det sa din mamma också!" efter att någon sagt en replik, som, skulle ha kunnat yttras av personen i frågas mamma när ni hypotetiskt haft samlag. Hela komiken baseras på sexuell inuendo.


Olika exempel på "that's what she said"-tilfällen, av Cyanide Happiness


Jag vet även vissa i min egen bekantskapskrets som har en full ramsa för särskilt episka "that's what she said"-tilfällen, tror att den går någonting som...

"Det sa din mamma mé
när jag satte på henn-é
ja det var det hon sa
hon sa att jag var BRA!"

...eller liknande. Personligen tycker jag inte just den är särskilt smakfull :p Men om man vill så...

Hursomhelst! Tänkte dela med mig av några personliga "that's what she said" som jag har varit med om;

"Gud vad mycket sås!"

"Du missade hålet"

"Kommer ni alla samtidigt?"

"Jag får ju in hela knytnäven här"

"Vad skönt att ha dig under mig"

"Det är skönt första 5-10 min, sen är det antingen för varmt/kallt, allt skum är borta, ,och det finns inget att göra."

"Men hans bollar är ju ivägen!"

(Tilfällen:
1. Vän ätandes en McDonalds glass med chokladsås
2. Väns kommentar När jag skrattade åt det och missade hålet i locket på min egen McFlurry med skeden.
3. Inför en sammanställning
4. Vän som prövade min mössa och konstaterade att den var aldeles för stor för hennes huvud.
5. Ehm... lite udda replik faktiskt, en vän som faktiskt satte sig på mig när jag låg i en soffa.
6. Vän som beskriver hur hon känner för att bada
7. Spelandes biljard)

Vanligt förekommande fraser som går att "that's what she said"-a kan vara;

"Vad stor den var"

"Det gick snabbt"

"Jag kommer!"

... eller dylikt.

Men men! Med det rätta barnasinnet går det att ha mycket roligt med just "that's what she said", sexuell inuendo är ju alltid kul och att just tvångsinblanda en oanande kamrat i det gör det dubbelt underhållande :D

Det var allt för denna gång! Puss <3

De Superintelektuella, min teori om övermänniskor

Ok, kära läsare, på sistonde har jag grubblat förfärligt mycket över en teori, en teori som berör konceptet med "övermänniskor". Ehm... det är en väldigt elitistiskt teori ^^' Iiiiiinte helt pk, känsliga läsare åvrådes från fortsatt läsning <3 ;)

Men men, grundkonceptet går ut på att visa individer har en "övermänsklig" intelligens, ie en intelligens som vitt överstiger "medel" och därav kan konstruera resonemang som bara en bråkdel skulle kunna konstruera och eller förstå.

Jag har inte kunnat uppskatta hur stor "andel" det är, men skulle kunna vara mellan 20 och 5 %.

Viktigt att påpeka är att dessa superintelektuella, som jag har valt att kalla dem (efter deras markanta och abnormala intelligens) INTE är "mer värda" än någon annan. Alla människor har ett likvärdigt okränkbart egenvärde, där får man inte göra några övertramp, eller som min favoritkaraktär Debra Morgan från "Dexter" brukar uttrycka det, "step on your own dick".

Men däremot så är det väldigt svårt att komma runt att vissa individer har ett större nyttovärde än andra... jag skulle vilja exemplifiera det här med en metafor:



Ett fartyg med 20 personer lägger till vid en hamn, de är tvungna att lämna en kvar för att jobba av en skuld de gemensamt håller, för att hämta upp denne person efter en månads rutt. Av de 20 arbetande på skeppet så finns det 1 kapten, 1 navigatör, 1 skeppsläkare och 17 besättningsmän. Det säger sig självt att det vore otaktiskt och direkt vådligt att lämna antingen kaptenen, läkaren eller navigatören, men vilken av de resterande är i sammanhanget inte like vitalt.

De tre förstnämnda har alla gemensamt att deras roller kräver en särskild expertis som enbart få uppnår, och därav blir de betydligt mer svårersättliga än andra.

Den intelligens jag pratar om när jag säger "superintellektuella" är inte enbart sk "logisk intelligens" utan även Social, Empatisk, Estetisk, Kinetisk intelligens.

Logisk intelligens är i regel förmågan att föra logiska resonemang och dra egna slutsatser från begränsad information. Denna intelligens visas på IQ-test, Mensa-test och högskoleprov. Används av tekniker, forskare, matematiker, filosofer m.fl.



Social intelligens är förmågan att anpassa sig efter gruppdynamik, förstå gruppdynamik och även påverka gruppdynamik. Även skickligheten att, om än på ett varierande ytligt sätt, snabbt bedöma människor och knyta kontakt. Denna intelligens krävs av företagare, klubbägare, politiker, journalister, företagare (marknadsförare), finansiärer, diplomater m.fl.

Empatisk intelligens är förståelsen för de egna såväl som medmänniskornas känslor och känslospel. Empatisk intelligens är viktigt för läkare, psykologer,lärare, religösa ledare, mentorer och är även en viktig föräldra- och relationsegenskap.

Estetisk intelligens är känslan för vad som är vackert och skönt, även förmågan att skapa detta. Kan ta sig uttryck igenom målande, musik, teater, poesi, dans, fotografi, matlagning mm. Nyttjas av konstnärer, fotografer, musiker, designers, kockar (dessa yrkesgrupper verkar säga sig själva :p )

Kinetisk intelligens är kontrollen över den egna fysiska kroppen, hur väl den kan koordineras (är kopplat till spatialt minne). Detta ses tydligt hos magiker, gymnaster, dansare, cirkusartister och dyl. men även hos t.ex. pianister.

För att (enligt min egen luddiga definition x) ) "vara superintellektuell" så bör individen ha en markant utmärkande förmåga inom en av intelligenserna eller ha en kombination av flera. När jag säger "utmärkande" så syftar jag som tidigare nämnt på en förmåga som överstiger "medel". Studenter som får mellan 1.6 och 2.0 (vilket är de översta 10% om jag inte tar fel) på högskoleprovet kan t.ex. antas ha en hög logisk intelligens, även om de som får lägre inte bör försummas då egenskaper som t.ex. koncentrationsförmåga kan spela in.

Jag tänkte även ta två exempel på personer som EXTREMT utmärker sig på sina områden;
Stefani Germanotta (Lady Gaga) och Anders Borg (vår Finansminister)




Anders Borg lär inte ha varit en toppstudent i skolan, och det är ett sunt tecken enligt mig. Skolsystemet belönar inte eget tänkande (det snarare bestraffar det, Einstein är ett annat exempel) och de som har förmågan att tänka individuellt KOMMER också VILJA tänka individuellt, och därav få märkbart sämre resultat en personer med en hög konformitetsförmåga. Anders borg är erkänd som en väldigt skicklig Finansminister, och han har (enligt min bedömning) en otroligt hög logisk såväl som social intelligens, båda vilka som kommer till nytta för hans arbete.



Stefani Germanotta är ett annat exempel på ett riktigt "geni", eller superintellektuell. Hon har fullt bemästrat den klassiska musikkonsten (kan ses i detta klipp)och har sedan utvecklat det till att på eget bevåg skapa originell men smakfull konst(kan jämf. med framförallt Picasso). Hon följer även kändisskapsteorier formulerade av Andy Warhol vilket tyder på en väldigt hög social intelligens.

OK, kära läsare, det var allt för den här gången, hoppas du orkade ta dig igenom allt, och om du gjorde det ska du ha en puss på munnen! :P Tack tack tack :)

Jag är en jävla nörd, och jag har roligare!

Gjorde just en egen seriestripp som svar till en annan jag läst på facebooksidan "Naturskämt", och det var riktigt roligt :D

Jag tror att andan i frasen "blondiner har roligare" inte handlar om att tillhöra en speciell grupp, utan att känna stolthet över sin tillhörighet till att var speciell. Kort sagt, så länge man kan stå för det man är, och, verkligen, vågar vara sig själv, så har man det nog roligare, i allt. ;)