Här i Sverige gör vi en stor grej av att gå ut gymnasiet. Att ta studenten är bland den viktigaste ceremonin i ens liv, i princip likvärdigt med dop eller liknande religiös ceremoni, och inte långt ifrån att vara i klass med bröllop.
Utifrån detta så kan man mer eller mindre slutleda att det är en rejäl bedrift att just ha gått gymnasiet, men hur tufft är det egentligen? Psykosomatiska besvär relaterat till psykisk ohälsa är tydligen ingen ovanlighet, utmattningsdepression är en bister realitet och skolkuratorerna får jobba på för full ånga. Ett utdrag kurator Jeanette Olssons, under handledning av Dr. PH Ina Borup, avhandling om förekomsten av stress och psykosomatiska problem bland gymnasielever kan på ett påtagligt sett illustrera ett i allra högsta grad reellt problem;
"...en hög andel av eleverna upplever ofta stress, framförallt skolstress. Psykosomatiska besvär i form av sömnsvårigheter, oro, irritation, och nedstämdhet är vanliga."
"...en hög andel...", det är inga enstaka fall, det är VANLIGT förekommande och det händer här och nu i vårt fina svenska skolsystem, varje elev, varje ung människa som växer upp i vårt samhälle, våra söner och döttrar, småsystrar och storebröder, kusinbarn och grannungar, är och kommer vara konstant exponerade för risken att falla ned i ett väldigt mörkt svart hål.
För elever som vill komma in på t.ex. läkarlinjen eller juristlinjen efter gymnasiet så är det 20.0 (eller 22.5 numera) som gäller och det enbart. Detta innebär som känt MVG, det absolut högsta betyget, i SAMTLIGA kurser som läses under hela gymnasietiden. Om man tänker sig att det är ungefär 30 kurser som läses, och varje kurs har ungefär två AVGÖRANDE prov eller inlämningar per termin, så lämnar det ett medel på ca. en hundraprocentig helhjärtad insats, som är fullkomligt framtidsavgörande, per månad. I tre år.
Jag ser det faktiskt inte som ett under att de psykosomatiska symptomen fortsätter att ge sig till känna bland unga gymnasieelever. Inte heller är det nog en slump att det utmärker sig speciellt ibland de stora innerstadsskolorna, Norra Real, Kungsholmens Gymnasium och Södra Real, där prestigen är som högst.
Meritpoängsystemet har dessutom eliminerat all chanser till att andas genom en lättare och kanske mer roligare kurs som t.ex. fotografi eller liknande, för att uppnå högsta betyget så gäller det att lägga till sena, tunga, spåkkurser, fördjupningskurser i naturvetenskap eller matematik eller liknande, fullkomligt seriösa kurser som kräver en full dedikation.
Sen är det nog på sin plats att nämna att skolan är inte den enda stressfaktorn i livet för en person i åldrarna 16-19 år. FÖRUTOM skolan, som i princip tar upp hela din primära fokus, så finns det ju även
-Familj: oftast ett obevekligt stöd, ibland en lika stor belastning.
-Fritidssysslor: sport, träna på friskis, teatersällskap eller instrumentspelande. Avstressade i vanliga fall, men då det faller bort så kan det lätt komma in en prestige där med.
-Kärlek: gymnasietiden, unga växande människor i ett ständigt mingel. Det är självfungerande att relationer sluts. Däremot är de flesta helt nya för den här typen av "seriös" (långtidsvarande, dedikerad) relation, DVS, de som ger sig in i dem har noll erfarenhet, komplikationer är svårundviket.
-Socialt liv: Livsgivande, nödvändigt, men svårhanterat. Att det i våran kultur dessutom är direkt kopplat till en stadig alkoholkonsumtion är en ytterligare belastande faktor.
-Fysisk hälsa: att dra på sig en förkylning och bli sängliggande mitt under en tät tentatid kan vara direkt fatalt. Det blir många omtentor att ta igen och de sträcker ut sig framåt över ett lika packat schema längre fram. Om man redan går på knäna så kan en halsfluss enkelt bli det sänkande slaget.
Det kan finnas ännu fler påverkande faktorer men om man utgår från enbart dessa så blir det onekligen en salig röra av bollar att hålla i en stadig jonglering i luften. Sen kan det väl vara nämnvärt att Gymnasiet inte innebär en påfrestning för ALLA, det finns säkert de som spatserar kvittrande genom gymnasietiden. Men för dem som själva skolan är tuff för, antingen för att de kräver av sig själva att få det högsta betyget i allting eller om det helt enkelt har svårt att hänga med, och dessutom en eller flera av de utomliggande faktorerna agerar negativt så kan det lik väl fan bli tufft. Det är förmodligen då de psykosomatiska symptomen kikar fram bakom hörnet.
Så vad vill jag egentligen komma med allt detta? Jo, det finns en oroväckande utveckling bland gymnasieelevers psykiska hälsa, och dessa är några av de orsaker jag tror kan finnas. Men vad är intressantare är åtgärder, vilka åtgärder tas för att förhindra trenden? Vissa väljer att gå till skolkuratorn, vissa inte, för vissa av dem som går så hjälper det, för vissa inte.
Det finns en organisation, Friends, mot mobbing, men i gymnasietiden är vårt egna jag förmodligen den största översittaren. Finns det stöd och undervisning i studieteknik? I stresshantering? Finns det information om riskerna, får man reda på om man är med i en riskgrupp (t.ex. kvinna och studerande i Natur-/Samhällsvetenskapligt program på Norra/Södra/KG)? Finns det något system för att flagga de elever som uppvisar misstänkta signaler (frånvaro, försämrad prestation, trötthet)?
Den här gången har jag faktiskt inga som helst svar. Det är fullkomligt möjligt att vi faktiskt har ett "perfekt" skolsystem, att det inte går att göra på något annat sätt, dock så fråntar det inte det värdet av att just ställa frågan.
Något frustrerat konfunderad
-Felix Neiberg
