Blåsippan som en gång satt en värld i brand.

Det vore onekligen synd att säga att det inte uppkommit en viss debatt runt våran kära riksdags nykomna svarta får. Men debatt är ju alltid bra, eller hur? Jo, debatt i sig är faktiskt alltid bra, frågan är till vilket pris den uppkommer. Om Sverigedemokraternas enda syfte var att provocera skulle allt vara lugnt, tyvärr så har de dessvärre mycket mer i åtanke.

Har nyligen sett partiledare Åkesson stå och skandera mot Sverker och kan, hur jag än försöker, inte skaka av mig en känsla jag inte är helt och hållet bekväm med. Den här mannen är ingen idiot. Mer än så, den här mannen är faktiskt vettig. Jag vill därmed inte säga att jag håller med om allt han säger, långt ifrån, men själva metodiken är rationell.

Jimmie Åkesson i Sverker rakt på


Det första jag bara måste reagera på är faktiskt svaret på den allra första frågan;
Sverker: Hur viktig är internationella kvinnodagen för dig?
Åkesson: Det är en... *skratt* ...intressant dag, så klart.

Jag kan förstå att han som många andra upplever att det läggs orimligt mycket tid på "marginella" kvinnofrågor. Kvinnofrid är en jättebra hjärtefråga, jag tror inte att det finns någon som skulle säga emot att absolut kvinnofrid torde vara en självklarhet. Men de små sakerna är också ack så viktiga, det kanske i stor del är tafatta försök, men det handlar om att försöka dra upp en djupt förankrad kvinnosyn med rötterna. Just densamma kvinnosyn som effektivt ligger till grund för kvinnovåldet. Som vi säger inom medicinen; ultimat är det alltid bättre att förebygga uppkomst än att behandla symptom. Att ringakta de många små olikheter är att hälla mer betong över grunden till ett ramverk som gör att vi ser olika på män och kvinnor, som gör att män ser olika på kvinnor, som gör att det finns män som kan se en kvinna som någonting annat än en människa.

Sen vet jag inte om det skall tolkas för givet, men i och med att det är Sverigedemokraterna vi talar om, så får det en att undra om det inte finns något underliggande budskap när de talar om "kvinnofrid". Det jag hört av många av dessa så kallade demokrater är att förövarna skulle utmärkas av dem som de så kallade demokraterna kallar för invandrare. Detta finns det som känt fortfarande inga belägg för, ingen fakta, ingen källa. Inget annat än rädsla och hat får det att bli till en sanning. Men det är tyvärr så att hat och rädsla gör den allra mörkaste och tätaste ögonbindeln. Stackars barn som blinda blir ledda i mörkret.

Men om vi ska tala klarspråk; bara för att man tycker att någonting är sant tillräckligt mycket så blir det inte en sanning. Att vinkla och fabricera fakta är en bra början, men det räcker inte hela vägen. Jag är ledsen.

Efter det så börjar det ju faktiskt hetta till, katten Sverker har slutat gå runt den heta gröten, rakt på sak; invandringspolitiken. Här måste jag nästan till en början legitimera Åkessons målvision, att förändra den. Sen vet jag inte, i och med att de inte är så mycket för att gå in på fakta, om det faktiskt är så att invandringspolitiken är för "ansvarslös" eller om det handlar om någonting annat. Men att ha en vision att vilja förbättra någonting är alltid eftersträvansvärt. Synd bara att motiven möjligtvis grumlar det behjärtansvärda i detta. Men för att återkoppla, debatt är faktiskt alltid bra.

Nästa steg i debatten är däremot något mer, hur skall man uttrycka det, förbryllande. Om jag har förstått det rätt så låter det ungefär så här;

-Om man bor i Sverige så skall man vara svensk.
-Svenskheten är öppen; dvs uppnåelig.

Jaha, så om man bor i Sverige så ska man vara svensk, men om man bor i Sverige och veckopendlar till Danmark? Eller om man bor i Norge och veckopendlar till Sverige? Skall man vara svensk då? Räcker det med att vara lite småsvensk eller ska svenskhet pendla efter geografisk position?

Det är en väldigt grumlig hypotes i och med terminologin. Närmare bestämt, vad menas egentligen med denna så kallade svenskhet? Som jag uppfattar J-Å's budskap så ska alla som nya kommer till Sverige raskt som attan lära in den högvärda Svenska kulturen, sedan duktigt och ordentligt rätta sig efter den.

Hade Jimmie fått ett avsnitt i bibeln kanske det kunde sett ut så här;

"Jag var här först, alltså är mitt sätta att leva överlägset ditt. Glöm ditt ursprung och lär istället allt du kan av mig, ty jag har intet av lära av dig, för jag äro perfekt i alla avseenden" -Andra Jimmieboken, vers 13:37

Lite grovhugget kanske, men ni förstår principen.

Att följa ett sådant perspektiv får nog en människa att leva sitt liv i en mycket mycket liten värld. Varje möte mellan människor bör vara ömsesidigt, ett ömsesidigt bemötande, en ömsesidig respekt, och ett ömsesidigt lärande. Jag skulle till exempel sent sluta tro på att man till och med kan lära sig nya sätt att se av en blind.

Vare sig en människa bot på en och samma jordplätt i hundra år eller bara stannar över en natt så utgör de tillsammans i den stunden det som skulle kunna kallas för kulturen. Människorna och människorna enbart gör kulturen, ingenting annat. Den uppkommer inte ur de svenska sommarängarna eller ur bibelns verser, kulturen är människorna som ingår i den. Sen formas även människorna i sin tur av kulturen, det går åt båda hållen, men i sin helget blir det väldigt problematiskt att tänka på kulturen som en statisk matris att rätta sig efter.

Svenskt tycker jag är och bör vara något evigt föränderligt, något som är levande och växer, en dynamisk organism där nya omständigheter och möjligheter ständigt möts och anmanas. Som när den eukaryota cellen en gång inneslöt den aeroba mitokondrien, och då genom ömsesidig anpassning tilläts växa mot nya höjder. Svenskheten bör vara något som evinnerligt tillåts växa, bli livskraftigt, som kan sprida det levande istället för att gjutas i det livlösa.

Jimme Åkesson vill att alla som kommer till Sverige ska bli svenska. Han säger ja till invandring, men nej till den mångkulturalism som den naturligt medför. Det är en väldigt intressant kompromiss, men ultimat handlar det ändå om ett enda motiv; att bevara Sverige svenskt. Fanns det inte ett parti som hette så förresten? Vad hände med dem egentligen?

Du kan måla en fackla till blåsippa om du vill, men det slutar inte att vara en fackla. Samma ursinniga eld av rädsla och hat som en gång satt en värld i brand.

Landet Lagom

Hej där svensk medborgare!


Med prideveckan i åtanke så presenterar jag denna hybridversion av svenska flaggan, snygg va? :)


Sverige sägs ha någonting unikt i det fantastiskt praktiska ordet "lagom", som inte finns någon annanstans. Borde vi då missionera det här ordet för att dela med oss av det fantastiska vi har? Jag tror tyvärr att det skulle meningslöst. För att ordet i sig som uttryck har inget egenvärde, det är snarare ett förkroppsligande av vår kultur. Ordet finns hos oss just därför att vi kräver det.

Så vad betyder egentligen lagom? "Precis rätt mängd" är ett sätt att säga det, "inte för mycket, inte för litet". Man skulle kunna vilja synonym-förknippa det till "perfekt", eftersom det handlar om att vara "precis RÄTT mängd", "rätt", "bra", och då även "perfekt". Jag skulle däremot hävda att de är vitt skilda, de förefaller bara lika om man förenklar det.

Begreppet "perfekt" innebär felfrihet, att allt är exakt så bra som det i huvud taget skulle kunna vara (viket gör det direkt relativt till hur man definierar "bra"). En perfekt cirkel är fullkomligt symmetrisk. Ett perfekt provresultat är t.ex. alla rätt. Felfritt helt enkelt. Men lagom handlar om någonting helt annat, alla rätt är inte ett "lagom" provresultat. Ett "lagom" provresultat skulle nog snarare vara ett som ger en t.ex. godkänt eller som man själv (eller sin lärare/mentor/förälder) kan känna sig nöjd med, men ändå utan att ha försummat allt annat för att vrålstudera för att uppnå det.

En "lagom" tidpunkt för en fika kan vara när man tycker att man ändå har väntat ett bra tag och det inte är alltför tidigt. En "perfekt" tidpunkt för en fika skulle kunna vara exakt mitt emellan lunch och middag, eller där funktionerna för bäst utbud i förhållande till antal folk möts.

Så en synonym som snarare ligger närmare till hands än "perfekt" är nästan "måttligt". Lagom handlar om att nöja sig med det man har, men ändå inte utan att ha försökt eftersträva någonting.

Lagom är en balanspunkt mellan tillfredsställelse och strävan.

I USA, kapitalismens högborg, så skulle förmodligen inte "lagom" sälja så bra. Där är det mer i linje med "More is more", och "The bigger the better" "A poor man is always behind" "Let the big dog eat." "Never be content with your lot. Try for a lot more." . Optimalt är att se till att skaffa sig allt man önskar och lite till, utan att någonsin nöja sig när det är "lagom".

I vissa socialistiskt grundade kulturer, möjligtvis Ryssland eller Kina, så kanske det tvärtemot går ut på att alltid nöja sig med det man har, att aldrig eftersträva någonting. "A wooden bed is better than a golden coffin." är t.ex. ett ryskt ordspråk, jag tror inte att 50 Cent skulle hålla med. "The tallest blade of grass is the first to be cut by the scythe." är ett annat.

Så vi, här i Sverige, mitt emellan öst och väst, ligger även mitt emellan olika typer av anda. Vi har uppnått ett jämviktsläge, och det tycker jag är fantastiskt. Vi har målat vår värld i varken svart eller vitt, snarare schackrutigt. Ett jämviktsläge, ett equilibrium, vars defintion är "equilibrium is the condition of a system in which competing influences are balanced.". Lagoms synonym, eller översättning, är equilibrium.

Den första björnens säng är för mjuk, den andras är för hård, så vi lägger oss i den tredje.

Vi är landet lagom, och det kan vi vara mycket stolta över, för det är enligt min mening långt det vettigaste som går att uppnå.



Så gå och ta en lagom fika nu, inte för starkt kaffe, inte för pampigt fikabröd, ta det lagom.
-Felix Neiberg <3

Shakespeares paradox

"Love all, trust a few. Do harm to none"

("Älska alla, lita på ett par. Gör ingen orätt")

Sagda ord av William Shakespeare, odödlig skald och legendarisk lyriker, och ett av hans mer kända citat.

Jag fastnar verkligen för det, det gör jag, en rak och okomplicerad plattityd som träffsäkert sammanfattar ett budskap om ömsesidig respekt och kärlek, men ändå har den nivå av cynisism att det uppmanar att trots allt inte lita på alla (jag har en gång varit naiv).

Om jag skulle formulera det så skulle jag nog välja att vara något tydligare, jag menar, att det är satt att både älska alla och göra ingen ont menar ju att man annars skulle skada dem man älskar. Och ingen kan ju faktiskt älska alla, det är praktiskt omöjligt och ligger inte för vår natur. Jag skulle ha formulerat det som;

"Love all that you can, put trust in those who earn it, do harm to none."

Kan ses som en version av "älska din nästa", sen åter "var försiktig med vem du litar på", och slutligen då "gör ingen orätt".

I vilket fall så är det en fin tanke, och om alla levde efter det så skulle världen säkert vara en mycket tryggare och mysigare plats. Det enda lite så där småkinkiga är att om man utgår ifrån att all levde efter det, att ingen gjorde en annan orätt, om alla levde för att förmedla kärlek och omtanke, så skulle det också vara en möjlighet att kunna lita på alla. Och då skulle "trust [only] a few" inte höra dit.

Alltså är summan av hans ord defekt.

Så länge han inte utgick ifrån att enbart några skulle följa det, vilket även om det känns som rationellt antagande, knappast är allt vad man skulle vilja hoppas på. Följaktligen så kan antagandet göras att det baseras på att alla människor inte är kapabla att älska, rediga att respektera, utan det är upp till de som kan att göra det. I så fall räcker inte att enbart "göra ingen orätt", det skulle lämna en imperfekt värld där grunden som hålles upp av bara precis nästan alla ändå krackeleras av en viss andel.

Ligger det viktiga budskapet då i kärlek? Kan att älska alla, att älska sin nästa, vara en tillräckligt stark motvikt mot "de icke trovärdiga"?

från antisemit till jättejude;

"The world is a dangerous place to live; not because of the people who are evil, but because of the people who don't do anything about it."
- Albert Einstein

Att vilja ställa sig upp emot det som är ont, att inte längre ducka för att skydda sin egen skalle utan förbise sig själv, ställa sig i skottlinjen för någonting större, för andra, är att älska. Ingen kan låta någonting ont bekomma dem man älskar, ingen kan såra den man älskar. Att vara fullkomligt älskad, är att vara osårbar. I teorin i alla fall.

Hur tufft är plugget? (Gymnasial Utbildning och Psykosomatisk Ohälsa)

Här i Sverige gör vi en stor grej av att gå ut gymnasiet. Att ta studenten är bland den viktigaste ceremonin i ens liv, i princip likvärdigt med dop eller liknande religiös ceremoni, och inte långt ifrån att vara i klass med bröllop.

Utifrån detta så kan man mer eller mindre slutleda att det är en rejäl bedrift att just ha gått gymnasiet, men hur tufft är det egentligen? Psykosomatiska besvär relaterat till psykisk ohälsa är tydligen ingen ovanlighet, utmattningsdepression är en bister realitet och skolkuratorerna får jobba på för full ånga. Ett utdrag kurator Jeanette Olssons, under handledning av Dr. PH Ina Borup, avhandling om förekomsten av stress och psykosomatiska problem bland gymnasielever kan på ett påtagligt sett illustrera ett i allra högsta grad reellt problem;

"...en hög andel av eleverna upplever ofta stress, framförallt skolstress. Psykosomatiska besvär i form av sömnsvårigheter, oro, irritation, och nedstämdhet är vanliga."

"...en hög andel...", det är inga enstaka fall, det är VANLIGT förekommande och det händer här och nu i vårt fina svenska skolsystem, varje elev, varje ung människa som växer upp i vårt samhälle, våra söner och döttrar, småsystrar och storebröder, kusinbarn och grannungar, är och kommer vara konstant exponerade för risken att falla ned i ett väldigt mörkt svart hål.

För elever som vill komma in på t.ex. läkarlinjen eller juristlinjen efter gymnasiet så är det 20.0 (eller 22.5 numera) som gäller och det enbart. Detta innebär som känt MVG, det absolut högsta betyget, i SAMTLIGA kurser som läses under hela gymnasietiden. Om man tänker sig att det är ungefär 30 kurser som läses, och varje kurs har ungefär två AVGÖRANDE prov eller inlämningar per termin, så lämnar det ett medel på ca. en hundraprocentig helhjärtad insats, som är fullkomligt framtidsavgörande, per månad. I tre år.

Jag ser det faktiskt inte som ett under att de psykosomatiska symptomen fortsätter att ge sig till känna bland unga gymnasieelever. Inte heller är det nog en slump att det utmärker sig speciellt ibland de stora innerstadsskolorna, Norra Real, Kungsholmens Gymnasium och Södra Real, där prestigen är som högst.

Meritpoängsystemet har dessutom eliminerat all chanser till att andas genom en lättare och kanske mer roligare kurs som t.ex. fotografi eller liknande, för att uppnå högsta betyget så gäller det att lägga till sena, tunga, spåkkurser, fördjupningskurser i naturvetenskap eller matematik eller liknande, fullkomligt seriösa kurser som kräver en full dedikation.

Sen är det nog på sin plats att nämna att skolan är inte den enda stressfaktorn i livet för en person i åldrarna 16-19 år. FÖRUTOM skolan, som i princip tar upp hela din primära fokus, så finns det ju även

-Familj: oftast ett obevekligt stöd, ibland en lika stor belastning.

-Fritidssysslor: sport, träna på friskis, teatersällskap eller instrumentspelande. Avstressade i vanliga fall, men då det faller bort så kan det lätt komma in en prestige där med.

-Kärlek: gymnasietiden, unga växande människor i ett ständigt mingel. Det är självfungerande att relationer sluts. Däremot är de flesta helt nya för den här typen av "seriös" (långtidsvarande, dedikerad) relation, DVS, de som ger sig in i dem har noll erfarenhet, komplikationer är svårundviket.

-Socialt liv: Livsgivande, nödvändigt, men svårhanterat. Att det i våran kultur dessutom är direkt kopplat till en stadig alkoholkonsumtion är en ytterligare belastande faktor.

-Fysisk hälsa: att dra på sig en förkylning och bli sängliggande mitt under en tät tentatid kan vara direkt fatalt. Det blir många omtentor att ta igen och de sträcker ut sig framåt över ett lika packat schema längre fram. Om man redan går på knäna så kan en halsfluss enkelt bli det sänkande slaget.


Det kan finnas ännu fler påverkande faktorer men om man utgår från enbart dessa så blir det onekligen en salig röra av bollar att hålla i en stadig jonglering i luften. Sen kan det väl vara nämnvärt att Gymnasiet inte innebär en påfrestning för ALLA, det finns säkert de som spatserar kvittrande genom gymnasietiden. Men för dem som själva skolan är tuff för, antingen för att de kräver av sig själva att få det högsta betyget i allting eller om det helt enkelt har svårt att hänga med, och dessutom en eller flera av de utomliggande faktorerna agerar negativt så kan det lik väl fan bli tufft. Det är förmodligen då de psykosomatiska symptomen kikar fram bakom hörnet.



Så vad vill jag egentligen komma med allt detta? Jo, det finns en oroväckande utveckling bland gymnasieelevers psykiska hälsa, och dessa är några av de orsaker jag tror kan finnas. Men vad är intressantare är åtgärder, vilka åtgärder tas för att förhindra trenden? Vissa väljer att gå till skolkuratorn, vissa inte, för vissa av dem som går så hjälper det, för vissa inte.

Det finns en organisation, Friends, mot mobbing, men i gymnasietiden är vårt egna jag förmodligen den största översittaren. Finns det stöd och undervisning i studieteknik? I stresshantering? Finns det information om riskerna, får man reda på om man är med i en riskgrupp (t.ex. kvinna och studerande i Natur-/Samhällsvetenskapligt program på Norra/Södra/KG)? Finns det något system för att flagga de elever som uppvisar misstänkta signaler (frånvaro, försämrad prestation, trötthet)?

Den här gången har jag faktiskt inga som helst svar. Det är fullkomligt möjligt att vi faktiskt har ett "perfekt" skolsystem, att det inte går att göra på något annat sätt, dock så fråntar det inte det värdet av att just ställa frågan.

Något frustrerat konfunderad
-Felix Neiberg

Harry Potter alternate ending (HARRY AND DRACO MARRIES!!!)

Well then dear reader, as you can see this post will be in English, partly as to pay respect to Rowling's mother tongue and partly... well, because in the context it's simply practical. Anyway... this post will, as you can probably imagine, be entirely about Harry Potter. Saying; if you're not a huge Harry Potter fan (which I can't really say I am, I was just slightly discontent with the real Harry Potter ending, and additionally quite bored and felt like making some use of my English)then you shouldn't really bother reading trough it all :p

So yes, this post will be an alternate ending to the Harry Potter series, but no, it will not include any homoerotic or homoromantic interaction between the specific characters of Harry and Draco. I'm sorry, that was just a cheap advertising trick to get the attention of the so many slightly perverted (hey, I don't blame you) Harry Potter fan fiction readers out there.

What the rewriting ACTUALLY will include in the first Saga is Snape as a grandeur mastermind. Enjoy the read to the fullest, you loveable little nerd ;) <3

Harry Potter and the Deathly Hallows
The Neiberger Edit



Saga I

He who pulls the puppets' strings

Begins as of page 347

Snape, who for a split second seemed to think he had been reprieved: but then Voldemort's intention became clear. The snake's cage was rolling through the air, and before Snape could do anything more than yell, Voldemort had risen his wand and steadily uttered the phrase; "Avada Kedavra".

Harry saw Snape's face stern with resolve as he faced the green flash and the flickering spark of life left his dark eyes. His face whitened as his knees gave way and he fell to the floor. "I regret it," said Voldemort coldly. He turned away; there was no sadness in him, no remorse. It was time to leave this shack and take charge, with a wand that would now do his full bidding. He pointed it at the starry cage holding the snake, which drifted upward, off Snape, who fell sideways onto the floor, a moment ago a living man, now nothing but a dead cold corpse. Voldemort swept from the room without a backward glance, and the great serpent floated after him in its huge protective sphere. Back in the tunnel and his own mind,

Harry opened his eyes; He had drawn blood biting down on his knuckles in an effort not to shout out.

Now he was looking through the tiny crack between crate and wall, watching a foot in a black boot trembling on the floor. "Harry!" breathed Hermione behind him, but he had already pointed his wand at the crate blocking his view. It lifted an inch into the air and drifted sideways silently. As quietly as he could, he pulled himself up into the room. He did not know why he was doing it, why he was approaching the already dead man: he did not know what he felt as he saw Snape's white face, and the fingers trying to feel for a pulse he knew wouldn't be there. Harry took off the invisibility cloak and looked down upon the man he hated, whose widening black eyes stared blindly at Harry.

There was no doubt about it, he was dead as stone. Harry bent over him to take a last look of his everlasting torment of a teacher and was mildly surprised by the feelings of grief and remorse, and suddenly, he heard a hissing humming noise from within the robes of the dead man. He reached for whatever the source of the unexplainable noise might be and pulled out a letter with the reading "Harry" with grand letters on it. He recognised it as a Shriek Letter like the one Ron once had received from his mother, this was utterly puzzling. "You better open it Harry!" said Hermione, stating what was evidently already in the minds of both of them. As he carefully loosened the lid of the envelope it sprung open and with a flash of bright red light the letter propelled itself into the air, and simultaneously, he realised, knocked Hermione unconscious. He was left little time to reflect over this as the letter began to speak with Snape's slow dry voice:

"Harry, this is of greatest importance, in my left pocket there is a vial of potion, empty it into my mouth as soon as you receive this message. That is all."

And with that, the letter vanished in flames. Chocked by the bizzarity of the situation Harry obeyed. He managed to produce a small spherical vial attached to a gold chain, the substance reassembled closely to that of memories, neither gas nor liquid, it gushed around violently within it's enclosed glass space, but instead of silvery blue it bore a colour of golden red bronze. He emptied the vial over Snape's unmoving lips and it sought it's way into him trough the mouth and nostrils. There was silence. Nothing happened. Then, suddenly, out of nowhere, did Snape pull one violent wheezing breath, miraculously again reclaiming his life. He immediately sat up and looked to Harry.

"Professor?" Was all Harry managed to produce

"Hardly the time for formalities Potter, I understand you must have many questions, but time is short. I will attempt to answer them as briefly and accurately as possible. Then we have to get to business"

Still in a state of chock, this did not at all appear odd to Harry, so, again, he simply followed the instructions given to him.

"What did you do to Hermione?"

Snape rolled his eyes and drew an irritated sigh.

"Never mind that, she is unharmed, and will regain conciousness soon"

"OK then... how could you possibly be alive? That was the killing curse, you were dead, I checked your pulse, your breathing... you..."

"The boundaries of life and death are less clear for wizards of my calibre Potter" Snape interrupted

Harry couldn't think of reply so Snape simply continued

"The vial you just emptied into my seemlessly unliving being was a part of two twin potions, called "The Embracing Arms of Shiva" after a muggle god in the area it was conceived, of one which I drank precisely before Voldemort believed to kill me. What the first potion did was detaching my soul from my body, and allowing it to transfer into the medium of it's twin. Avada Kedavra annihilates the soul, so I simply pushed the target out of way in the precise right moment. What you basically did was pouring my soul back into me" Snape continued in a matter-of-fact tone.

"But I saw the whole thing... you didn't have time to drink any potion" Harry stated as he believed was correct.

"That relies entirely on how you chose to define "drink" Potter. I had swallowed the vial whole before the meeting, and simply cracked it by magic as Voldemort cast the curse, "killing" my self right before Voldemort got the chance to." A certain pride over his own ingenious unveiled in his tone.

"Furthermore was the potion incredibly difficult to assemble, It requires the neck hair of two twin unicorns, one for each potion, a scraping of a death mantle for the lifetaking potion, and the lump of ash from a reincarnating phoenix for the lifegiving counterpart. I have planned years to produce these potions"

"Phoenix...? Did you use...?"

"Yes, I used Fawkes. After he reincarnated that time he was missing three tail feathers, but it's really barely noticeable. I still had to magically persuade Dumbledore to do it, and that, was no easy task." Snape uttered meditatively.

Harry couldn't help to give up a laugh

"You?! Dominiate Dumbledore? I find that hard to believe professor" He was in an utter state of disbelief

"Oh, Potter. There is so much you need to know, so little do you understand now" Snape said in a condescending tone

Again, Harry was dumbstruck and couldn't produce a reply

"I, have planned everything Potter. Everything. Since the moment I got hold of the prophecy I knew exactly what to do to rid the world of the abomination that is Tom Riddle. I have planned and planned for years, and ever since you got to Hogwarts have you've been silently moved by the cogs of my clockwerk." He was saying this which such confidence that Harry couldn't do anything at this moment than assume it
to be true.

"The episode with Alchemist's Stone, it was for you to realize the true value of Lily's infinite love for you, the relation with you godfather, his death, it was to make you mature into an adult fast enough, Dumbledore, his death, everything, everything was part of one grand masterplan to forge you into the perfect tool, the perfect tool to perform the impossible task. All of you have been puppets for my show, and it have all worked out as intended, but there is still one last part of it."

"So your whole feign death, all this with "The Embracing Arms of Shiva", all that was just in order for you to live, so that you could tell me all this?" Harry said, again in disbelief.

This time it was Snape's turn to laugh.

"On the contrary Potter, the objective of the potions was not for me to live, but to be killed by the right hand."

In the midst of all confusion, this was overwhelming, Harry had no clue what Snape was trying to say at the present.

"Even though all of Voldemort's horcruxes have been shattered, his soul has wandered near death for so long it belongs to neither the underworld nor the ordinary world. Voldemorts soul is a vile thing, touchable neither by death nor life. The only thing that transcends such matters... well, it's the Elder Wand"

Harry's brain was slowly beginning to realise... but his heart wouldn't let him accept it... As to confirm his premonition he saw Snape produce a wand that he knew all to well by sight

"The one Voldemort took was a fake." He said, and, with a faint humourless smile, he pointed it at Harry.

Then it struck Harry, he knew precisely which words was to be uttered by Snape even before he did it, and the spell that was to be cast drenched Harry's wordless scream as he attempted to let it out

"Imperio" Whispered Snape with peaceful resolve

Harry felt his own hand take grip of his wand, he tried to fight it, but Snape's willpower was so immensely much stronger than his, as Snape moved closer his hand moved to point the wand directly to Snape's chest, directly to his heart. Snape embraced Harry's wand with his left hand, as to secure it against his chest, and simultaneously held up his own wand, point upwards, next to Harry's left side, and Harry felt his hand grip it. The were locked together in a final exchange.

"I always loved her you know. And that love extended to you Harry, whether you believe it or not. I have always looked out for you." Snape let out a sigh of repent mixed with resolve.

"But this, this is bigger than you or me, or even Lily" With those words Harry saw how he tightened the grip of Harry's wand and slightly loosened the grip of the Elder one. There was a moment of silence, the momentary poetic stillness that strikes a warrior before his righteous suicide.

He looked deep into Harry's eyes.

"At least this way I get to see those beautiful emerald eyes again" Harry knew his next phrase in this conversation, he knew it, he hated it, but regardless he knew it all too well.

"Don't blame yourself, Potter" And now Harry could feel the musculature in his jaws flex, he felt his lungs provide him with the air to utter it, the phrase he thought he'd never say.

"Avada Kedavra" Sounded Harry's emotionless voice.

The jolt of sizzling greenly luminescent energy shot from his wand, and he saw the light of Snape's life leave his eyes, for real this time, with a flicker of faint green light. The kinetic force in itself thrust Snape's left side outwards, collapsing his dead body with the chin to the floor, allowing his unseeing eyes to gaze out over the floor outwards from him.

Harry himself was also thrust backwards, from the tension of repent that was consuming every cell of his body. Finally, was he allowed to let out a cry of despair;

"Nooooo!" He yelled, only to be able to express his powerlessness. And as he raised his hands, to cover his face from the grim reality, he noticed the new wand set firmly in his left hand. Without Harry even paying attention to it had they exchanged wands. Harry's own wand lay in Snapes death grip, crumbling into ash upon the perish of it's final act. And in Harry's hand was the Elder Wand, humming with violent omnipotent energy, pleased in every aspect with it's new master. Harry looked at it and anticipated it's ultimate desire. There was a legacy for him to fulfil.

End of Saga I, He who pulls the puppets' strings.

I will complement this with a second and third saga, each connected, so stay tuned! :D

Att vara man eller kvinna (Genus och Empati)

Som nämnt i min personbeskrivning så ser jag mig själv som mentalt androgyn, dvs varken kvinna eller man utan delvis bägge delarna, eller jag i alla fall eftersträvar att bli mentalt androgyn. Detta är givetvis inte utan grund, motivet med min strävan är att försöka uppnå de goda ideal som finns inom båda könsrollerna utan att tyngas ned av de mindre goda stereotyper som även förknippas med dem.

Men vad innebär då egentligen manligt kontra kvinnligt? Det finns en mängd olika ideal som varierar med tidsepok och kultur, men en gemensam nämnare som jag tycks mig kunna identifiera är empati kontra disempati. Distans kontra bekräftelse för de mänskliga känslorna. Det har förmodligen en instinktiv grund som är anpassad för urmänniskan som vandrade på Afrikas slättland. Mannen var anpassat att se till för föda och skydd för sin familj vilket gagnades av manskroppens märkbart överstigande fysiska förmåga. Kvinnan var istället anpassad att se till för barnen, huvudsakligen till grund av hennes förmåga att ge di. Utifrån detta så anpassades förmodligen de båda könens känsloliv, det var fördelaktigt för mannen att kunna bortse från sina egna känslor för att bättre kunna uthärda de inhumana strapatser som hans uppgifter förmodligen innebar, precis som det var fördelaktigt för kvinnan att tillgodose sina barns känslor för att tillåta dem en trygg barndom vilket gagnar deras utveckling.


Utan de biologiskt förprogrammerade empatiska instinkterna så skulle nog inte urfamiljen klarat sig så himla bra...

Så om det grundar sig i instinkt så finns det alltså ingenting man kan göra åt det, right? Wrong, med självdisciplin så kan i princip alla primära instinkter kvävas. Det är till exempel även instinkt att urinera i samband med urinationsreflexen, men om vi är ute på stan så tror jag de flesta brukar kväva den tills de åtminstone kommer hem ( eller obekvämt går in och frågar på en restaurang medan de känner att de är objudna eftersom de inte köper någonting där ;D ). En annan mänsklig instinkt är att INTE svälja små runda hårda föremål (vilka symboliserades av stenar). Trots det så gör vi det rätt mycket ändå, i dag i form av tabletter; vissa måste lura reflexen med en munfull vatten, men det är inte alls svårt att tämja reflexen och helt enkelt "bara svälja", pröva själv nästa gång. Det finns även munkar eller "gurus" som har en sådan kroppskontroll att de i princip helt kan kontrollera sitt autonoma nervsystem, och, stoppa sina andning, hjärtmuskelrörelse, eller någon annan glatt muskulatur. Det jag vill komma med det här är följande; att någonting är en instinkt är ingen ursäkt för att bete sig på det viset, speciellt inte om det är icke önskvärt.

Alla förankrade könsstereotyper som inte är relaterade till empati är enligt min mening miljö-förankrade. Mannens "nisch", dess "habitat" blev fältet, borta från det hem och den bostad som istället blev kvinnans "habitat". Och med detta som utgångspunkt så blev alla sysslor och objekt som var knutna till deras "habitat" även knutna till de faktiska könen. Detta förstärktes ytterligare under industrialismen då klyftan mellan de båda platserna breddades (fabriken, kontoret, vilket krävde bilen för att ta sig till, bilen som även den blev förknippad med manskönet)(det går ju även att se på tidigt 1900tals USA, en industrialistisk "höjdpunkt", då sexismen frodades).

Fältet
-Kroppsarbete
-Inkomst
-Verkstadsbundna yrken
-Friluftsbundna yrken
-M.fl.

Hemmet
-Hushållssysslor
-Hushållsnära tjänster
-Barnomsorg
-M.fl.

Men är den mänskliga genusinstinkten att bete sig mer eller mindre empatiskt då verkligen icke önskvärd? Ja, det kan den absolut vara. Som jag ser det så kan empatiska förmågan förvrängas och extremiseras. Mannens empatiska konstans, att kunna vara känslokall inför sina egna känslor, kan utvecklas till en total empatisk oförmåga som sträcker sig över dess egna såväl som andras känslor. Och likväl kan kvinnans empati för andra utvecklas till en hyperempati, för framförallt sig själv.(Det finns även fall av empatisk inkonsekvens, då det finns en överetablerad empati för jaget jämsides med en intetsägande empati för medmänniskor, detta är dock inte könsrelaterat utan en form av personlighetsstörning. Sådana individer är missanpassade och dysfunktionella framförallt socialt men även då emotionellt. Enligt min mening så kan det justeras bäst med intensiv KBT.)


Olika grader av empati, enligt min mening bör man hålla sig i mitten, både för att undvika att halka ut på extremerna och för att kunna växla mellan de olika "lägena"


Och dessutom, i dagens samhälle, så är könens fysiska förutsättningar marginella. Fysisk styrka behövs inte för att framgångsrikt samla föda och ordna skydd, och förmågan att ge di är inte längre nödgad för att uppfostra barn (kompletterat av dagens bröstpumpar, välling, barnmat etcetera).


I dagens samhälle så kan samma instinkter som gagnade urfamiljen överutvecklas och sabotera


Så det jag förespråkar är att båda könen, torde eftersträva en balans mellan manligt och kvinnligt, mellan empati och empatisk distans, både för att göra sig själv mer versatil och för att undvika att halka ut på extremkanterna. Och det är precis det jag söker göra, och alla som tror sig vara självdisciplinerade nog att tämja sina primära instinkter, och tror sig vara starka och självsäkra nog att gå emot normen och stå ut med att betraktas som abnormala, råder jag att följa mitt exempel.

Men självklart är det upp till er om ni vill följa det rådet ;)

Det var allt för idag läsmal där, du är för duktig som orkar med allt mitt babbel ;D
Puss puss <3

(PS. Mitt androgyna namn skulle nog vara Felixe, ie Felix fast betoning på andra stavningen ;D Ehm... inte så snyggt ^^' )

Miley Cyrus är en hora! (Och allmänna funderingar kring begreppet horeri)

Där! Jag har sagt det, jag tänker stå för det, och, även, innan jag blir åtalad för förtal, förklara vad jag menar med det.



Ni förstår, när jag kallar Miley Cyrus en hora så menar jag givetvis inte att hon skulle vara en prostituerad. Långt ifrån. För mig är begreppen horeri och prostitution vitt skilda. Jag menar inte heller att hon skulle vara extraordinärt promiskuös, det, i likhet med prostitution, ser jag inget som helst etiskt dilemma i. Nej hon är helt enkelt en hora för pengar, pengar och berömmelse. Jag etiketterar henne precis som Doctor Cox i serien Scrubs gör privatläkare:


"They're whores, and not the good kind of whores, like my ex-wife, they're whores for money"

Så vad innebär då horeri? Det är rätt så simpelt egentligen; att sälja sig. Att sälja sig genom att ge upp sina egna moraliska eller allmänna etiska värderingar för att av girighet erhålla vanligtvis pengar. En man eller kvinna som inom tjänstemarknaden erbjuder samlag är inte horeri. En gift kvinna som har sex med tre andra gifta män förutom sin make är definitivt inte horeri. Inte heller skulle det innefatta en kvinna som väljer att visa sina behag genom sparsam klädsel. En B-kändis som medverkar i en Statoil-reklam är horeri. Ministrar som uttalar sig främlingsfientligt för att vinna väljare, DET är horeri. Om Al Gore skulle ta emot en miljon dollar från oljebolagen för att säga att han bara hittade på allt det där han sa i "An Inconvenient Truth" som ett skämt, för att kunna köpa en lyx-yacht, så skulle det vara den ultimata formen av horeri.

Så, hur passar Myley Cyrus in som just hora? Som sagt innefattar horeri alltså att "ge upp sina egna moraliska eller allmänna etiska värderingar" i Mylec Cyrus fall obekymmrat sprida sin förkastliga musik över världens arma öron "för att av girighet erhålla", i Myley Cyrus fall förmodligen pengar och berömmelse. Dock utgår det hela från att:



A. Att hon faktiskt söker pengar och berömmelse
B. Att hon faktiskt inser hur förskräckligt dålig hennes musik är

Men jag har frimodigt antagit att jag har rätt på båda punkterna tills motsatsen bevisats, så busig är jag :3

När ni läser punkt B så kanske ni vill påstå att det inte finns någonting som "dålig smak", utan att begrepp om smak är någonting fullkomligt subjektivt. Där tar ni fel. Skulle ni lika gärna hänga en McDonalds-reklamaffisch på er vägg som Aphrodites Födelse så har ni uppenbarligen inte alla hästar i stallet, där kan det väl ändå inte finnas någon konflikt.

Och faktum är att det faktiskt finns musikaliska genier, Bach, Mozart, Beethoven, m.fl., Bob Dylan, Dawid Bowie, John Lennon, Jim Morrison, Eric Clapton m.fl., Lady Gaga, Beyoncé, Lily Alen m.fl. som inte tillkännages pga av det enorma flöde av skräp som det ges utbud till idag. Och det gör mig uppriktigt sårad, därför anser jag skapandet och spridandet av Miley Cyrus musik vara moraliskt förkastligt. Den vilseleder oeftertänksamma öron från det sanna guldet. Och det måste ju om något vara en synd.

När jag innefattar Miley Cyrus musik som skräp så kanske det finns de som inte håller med mig, jag hoppas dock att så inte är fallet, låt oss ta en titt på texten från låten, vars namn tyvärr även säger allt om dess djup, "Party in the USA"

"This is all so crazy
Everybody seems so famous"

"Allt det här är så galet
alla verkar vara så kända"???

Hur verkar någon vara känd? Och hur skulle det intrycket göra saken "galen"?

"Noddin' my head like yeah
Moving my hips like yeah,"

"Nickar mitt huvud som 'yeah'
rör på mina höfter som 'yeah'"

Hur i hela världen "rör du på dina höfter som 'yeah'"? Kan någon vara snäll och förklara det för mig? Jag ber.

Och ja, detta hela började med att jag fick en ilskeattack av att höra Miley Cyrus låt på radion i en biljardhall idag... det här är min payback! (och så fick jag chansen att förklara begreppet horeri på köpet :D )

Det var allt
Puss puss